Lägger upp min novell om morfar nu.  Jag vet, den är jätte lång! Men kommentera väldigt gärna om du läser den!!

Min Novell- Morfar.
När mörkret faller.


Ett telefonsamtal, en röst som brister, en skakande kropp, en kudde blöt av tårar. En hjälpande väns tröst. Tankar, tankar, röster, röster, men du lyssnar inte. För du vill inte förstå, du vill inte inse sanningen.

Varenda dag går jag tillbaka till den dagen. Den 6 december 2005. Den jävligaste dagen jag varit med om. Jag känner fortfarande hans ljuva lukt från hans after shave. Jag ser honom fortfarande le mot mig på det där sättet. Mormor ringde precis när jag var på väg med all fart mot ytterdörren. Hon sa att morfar var på väg till sjukhuset i ambulans, efter han nästan "hostat upp sina lungor". Jag cyklade i väg till skolan med en lustig och obehaglig känsla i kroppen. Men jag vågade inte tänka ett steg till..

Jag satt i det gråa och urtråkiga klassrummet när jag såg pappa komma från parkeringen. Det gick inte att unga hans tyngdlösa steg. De var då allt slog till. Jag möttes utav hans tårögda ögon i trappan. "Emma, de är över nu, han dog i morse." Luften sögs ur mina lungor, tårarna började rinna och allas ord och blickar snurra. Sen minns jag bara att de kändes som marken under mina fötter försvann och tiden stannade.

Jag kom hem och möttes av mammas sorgsna ögon. Hon berättade att de sista han sagt var, "Älskling, nu dör jag". Framför mig såg jag skräcken i mormors ögon måste ha varit när han sagt de där. Hennes livskamrat, hennes livsglädje, hennes allt, hade plötsligt slitits ifrån henne. Min saknad var inget mot hennes, mina tårar var ingenting mot hennes. Jag förstod att jag aldrig mer skulle få se han le, aldrig mera få höra hans skratt, aldrig mera få känna hans hjärta dunka mot mitt öra när han kramade om mig. De gjorde ont, fan så ont. Jag ville träffa honom en gång, och säga farväl, berätta för honom, att han var min bästa vän. Jag blev som apatisk och allting for runt i mitt huvud.

Jag hade aldrig känt mig så tom, så ledsen, så fullkomligt värdelös och ensam. Jag var tvungen att gå ut, rensa ur alla tankar, drömma mig ur min egen värld. Få andas in vinterns kalla luft i lungorna. Jag gick ut och träffade min bästa vän, hon torkade mina tårar och sa att allt skulle ordna sig. Att jag alltid kunde ringa om de blev för tungt. I de ögonblicket har jag aldrig varit lyckligare att jag hade henne, att hon alltid fanns där.

Tankar strödda i hela huvudet. Jag tänkte tillbaka på allting jag gjort med morfar. Jag påmindes speciellt utav det ögonblicket jag snickrat en trä båt till morfar. Och han kom och betalade 20 kronor för den. Och jag såg hans i hans blick, att han var stolt över den. Sen hade han ställt den i sin hylla, i sitt kontor. Och haft den stående där i 10 år. Exakt på samma ställe, bland alla hans egna båtar han gjort.

Mamma åkte över till mormor den kvällen. Hon ville se morfar en sista gång. De ville jag också, mer än något annat. Men jag visste innerst inne, att de skulle bli för jobbigt. Jag kände att allting gått så fort, för fort. Sen vi fick reda på att han fått vatten i lungan, sen blev de fastställt cancer, sen rasade han i vikt, och tynade mer och mer. De hade gått för fort. Och jag önskade att jag tagit vara på all tid jag kunde ha fått spendera med honom. Jag ville återuppleva allting, ta vara på den stunden, den minuten, den sekunden. Nu när jag visste hur de hela slutade. På slutet var de inte samma gamla morfar jag känt sen jag föddes. De var inte samma Stig-Åke Svensson jag alltid känt. Han hade krympt, försvunnit in i sin egen kropp. Han hade gått ner i vikt, han var smal som en pinne, han hade tappat håret, var frånvarande och pratade om allt möjligt på grund av alla mediciner.

Jag hade hållit extra koll på han, hela sommaren. När han sov, kollat varenda halvtimme om han fortfarande andades. Jag kunde sitta och bara stirra på hans mage, se om den fortfarande rörde sig, sitta och lyssna på hans andetag, för att se om han fortfarande fanns kvar. Jag var så rädd, så jävla rädd att han skulle somna in. Bara lämna mig när jag satt där bredvid. Avskedet när sommaren var på väg mot sitt slut och vi skulle hem igen kändes som de sista. Jag kommer ihåg att jag sprang in på toaletten innan och stortjöt. För jag visste inte om de här var sista gången jag såg honom. Jag gick ut igen och döljde mina tårar så gott de gick. Den gången kramade jag honom hårt, ville inte släppa taget om honom. Jag ville ställa mig och skrika, DU FÅR INTE DÖ, DU FÅR INTE LÄMNA MIG, MORFAR! Vem skulle nu sitta och vakta honom, vem skulle kolla om han fortfarande andades?

När jag la mig i sängen efter den värsta dagen i hela mitt liv, var ändå en liten del av mig glad på något sätt. Jag fick dåligt samvete för de men jag var glad, för morfars skull. Nu hade hans smärta släppt. Och han mådde bra där han var nu. Den natten drömde jag om morfar, hur han satt och kollade ner på oss på rosa puffiga moln. Han satt där, i Nangijala. Jag kommer alltid att sakna dig, morfar. Jag älskar dig, föralltid.