Jag skulle vilja tillägna ett inlägg åt min mormor, som numera har blivit stammis på min blogg. Vilket jag är glad över. Kommentarerna makes my day!

Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva. Det är svårt att verkligen få ner alla tankar på ett bra sätt, så alla ni förstår vilken fantasisk människa min mormor är. Som dom flesta antagligen vet, gick min älskade morfar bort i cancer för några år sedan. Jag har flera gånger hållt på att fullständigt knäckas. Det har varit nära, men jag har aldrig ramlat över kanten. Och jag tror min mormor har en stor förtjänst till de! Jag har haft någon att se upp till, någon att verkligen beundra för hennes otroliga självständighet. Det är inte lätt, att gå ifrån gift till att helt plötsligt bli lämnad ensam, utan några som helst förberedelser till vad som väntade. Jag har aldrig sett mormor helt förstörd, jag har aldrig hört mormor tycka synd om sig själv över den situation hon hamnade i, jag har aldrig hört henne gnälla över att hon helt plötsligt blev lämnad ensam. Och det är just det här, som flera gånger gjort att jag orkat blicka framåt istället för bakåt. För min mormor, hon är verkligen otroligt stark! Självklart var det tufft för henne att bli ensam med två stora hus, bil, lån, pengar, allt som annars kommit naturligt. Men ändå fortsatte hon, ändå klarade hon sig igenom det. Och det är därför jag beundrar min mormor till fyllo! Jag är inte speciellt bra på att visa det och heller inte säga det. Men ibland räcker bara inte orden till. Så därför skriver jag det här, för jag vet att du läser! Jag vill bara att du ska veta att du är en helt otrolig människa! Och det är beundransvärt att se att du står där du står idag. Så mormor, jag älskar dig! För den du är och alltid kommer vara!