Jag måste berätta en sak. Igår när vi skulle till Chrille så mötte vi ett par med en pittbull som var lös. Ronja gick fram och frågade helt lugnt om dom kunde vara så snälla och koppla hunden eftersom jag har världens hundskräck. Killen svarade "ni kan väl gå nerifrån trappan där borta istället i så fall" Ronja frågade återigen om dom bara kunde hålla i hunden tills vi gått förbi. Paret svarade inte så Ronja frågade om hunden var farlig. Då svarade tjejen "Om han hade varit farlig, tror du vi hade haft honom lös då?" Så vi började gå lite framåt lite sakta för att kolla och tror ni inte hundjäveln börjar springa mot oss då? Alltså, ursäkta men folk som har sån jävla dålig respekt och inte kan koppla hunden borde fan inte få ha hund. Jag tror dessutom alla är lite rädda för pittbullhundar, efter allt man hört om hur dom biter sönder barn osv..
 
Jag blev skrämd utav en hund när jag var omkring tre år och sen dess har jag haft en sån stor fobi för hundar att jag mår riktigt dåligt över det. En hund kan du möta när som helst. Oftast brukar ägarna acceptera att man är rädd och frågar om dom kan koppla hunden, men självklart stöter man på vissa idioter som har noll förståelse, precis som igår. Det är inte lätt att vara rädd för hundar och jag skulle nästan våga säga att min rädsla är på en ganska högnivå. Jag blir väldigt begränsade i många situationer och väljer att gå omvägar om jag ser lösa hundar. Det är som en panikkänsla som stiger, där jag inte vet vart jag ska ta vägen och där jag bara vill sjunka under jorden. För er som vet har jag testat att gå hos psykolog två gånger. Ena gången funkade det inte alls och andra gången fungerade det i alla fall på en hund. Malins hund Douglas, som var världens snällaste och mysigaste hund! Tog mig nästan två år att inse att han inte var farlig och att jag kunde gå fritt i Malins hus när Douglas var där. Allt tack vare psykologmötet. Sen var det Tonja, "min" hund på Gotland. Våra kompisar ägde henne och jag lärde mig umgås med henne när jag bara var några år gammal. Hon kändes alltid som min hund, för jag fick komma och hämta henne när jag ville, och ha med henne hem hur länge jag ville. Men nu finns inte dem finaste hundarna längre. Varken Douglas eller Tonja. Något jag tycker är otroligt synd eftersom dom två hundarna fick mig att hålla upp hoppet om att jag kunde bli fri ifrån min rädsla.

Det var inte meningen att det här skulle bli någon predikan. Jag blev bara så frukstansvärt arg och ledsen igår. När folk verkligen inte förstår hur jävla jobbigt det är att ha den här rädslan. Alltid låter det samma "han är världens snällaste, han skulle aldrig göra någonting." SKITSAMMA! Jag hatar när folk säger så, för dom vet inte hur det är! Det spelar ingen roll om hunden är snäll och liten. För mig är helt hunden förknippat med rädsla. Det är som om du är rädd för ormar, spindlar, insekter, blabla, precis samma känsla. Den här rädslan är något jag vill bli kvitt helt. Men när folk inte accepterar eller tror att det går att vara rädd för en hund tappar jag bara hoppet. Nu ska jag sluta skriva, det här blev onödigt långt. Jag ville bara få ur mig min frustation över det här..

Jag, Malin och Douglas efter psykologhjälpen!





Tonjiis.<3